Var till sköterskan i fredags för att fastställa dosen på 54mg och köra på det i tre månader men något strulade såklart så jag har gått omedicinerad ett par dagar då receptet inte var klart :p

Det var inte förrän då jag upptäckte hur jävla mycket hjälp jag har av den! Jag glömde bort vad folk sa, tappade bort nycklarna osv ja...tillbaka till mitt vanliga jag helt enkelt. Som jag förövrigt föraktar, jag kan väsa könsord till mig själv när jag glömt bort nåt tex. Jag hatar det! Jag hatar mig själv så intensivt dessa gånger!

En MYCKET intressant syn på adhd är teorin Hunter vs farmer hypotesen. Det finns så mycket att läsa om det här och jag känner att här vidrör man vid något viktigt och riktigt. Som förälder till ett barn med diagnosen som uppenbarligen inte klarar av skolan i dess nuvarande utformning säger jag bara, yes!

Vi lever i ett "farmer" samhälle där jakten, som förr var beroende av oss, har tagits bort. Och vad gör vi istället? Vissa startar eget och blir väldigt framgångsrika tex. Andra får ut sin energi på direkt självdestruktiva saker.

Tror ändå att uppväxten påverkar mycket hur vuxenlivet blir. Jag har tex alltid fått höra av min mor att jag inte klarar av att bli något speciellt. Ofta förekommande fraser från henne var/är att "det går inte", "hur skulle det gå till?" alltså man får inte ha för vilt flygande planer. Nu är hon själv uppväxt i en väldigt kaotisk miljö utan trygghet så I don't blame her egentligen, men självklart har det påverkat min självkänsla.

Jag har däremot ALLTID vetat, djupt inom mig, att jag har enorma krafter som jag kan utnyttja för att nå mina mål. Det svåra är bara att uppmana så pass mycket fokus att jag påbörjar resan. Där kommer Concertan in som en uppstyrande liten ängel, den ger en knuff helt enkelt.

Det var ju det jag skulle komma fram till med tanke på uppväxten :p har man nått vuxenlivet någorlunda intakt dvs. inte allt för sårad mentalt av samhällets fyrkantiga mall, så går det nog riktigt bra, man har självförtroendet att satsa på sina ideer och inte klandra sig så hårt om man gör misstag. (jag är ofokuserad nu....svårt att följa "den röda tråden") 

Det jag vill ha sagt är att om man tagit mycket stryk, känt sig motarbetad, ifrågasatt, ensam och annorlunda, utan stöd från någon....usch jobbigt att skriva om :( när man är ung, så sviker självkänslan och även fast man VET att "deras" sanning inte nödvändigtvis måste vara den riktiga så viker man sig. Och man lär sig vad "dom" tycker är rätt och man lär sig att "vara" på det sättet för att slippa fler sår. Man tappar sig själv där...tappar tron på den enorma kapacitet man har. För den finns ju kvar, men nertryckt i något hörn för att inte synas.

Då är medicin en hjälp. Just saying.

 

 

 

En märklig tid. Jag förändras... blir inåtvänd tyst och grubblande. Är det för att jag börjar bli van med tystnaden i huvudet som jag plötsligt kan tänka mina tankar hela vägen ut? Hade förövrigt aldrig kunnat tänka över huvudtaget med musik tidigare. Det här är nytt! 

Det både skrämmer och intresserar. Jag kan lägga mig på sängen efter jobbet med musik i öronen och bara starta tankarna, jag oroar mig mycket mindre över städningen och obetalda räkningar, därför kan jag bara ligga.

Tänker mycket på mitt liv och hur det blivit... jag har, genom intensiv forskning, fått många förklaringar till varför det blivit som det har blivit och varför jag mått så jävla dåligt i perioder. 

Fick ett starkt behov av att åka till graven i onsdags, har inte varit där på länge. Kände bara att jag ville se den och berätta att jag förstår varför dom ligger där båda två. Jag har varit så nära att göra dom sällskap och det tror jag att de vet. Jag ville bara säga att de får vänta ett tag, jag har ett liv att leva först och jag har sjukt mkt att göra! 

Jag kan inte riktigt se mitt mål än men jag kan känna känslan av frihet och att omge mig av människor som tycker om mig på riktigt.

Det som retar mig oerhört är att detta lugn är framkallat av concertan (54mg). I nuläget skulle jag inte våga hoppa över en dag ens! Innan höll jag på riktigt på att kvävas av ångest och panikkänslor. Ångest över att aldrig räcka till varken på jobbet eller hemma. Det kändes precis som att om jag lät mig själv slappna av så skulle jag sjunka snabbt, det värsta är att trots att jag ständigt gick på högvarv löste jag ändå ingenting, det var fortfarande stökigt och allmänt kaos överallt. Nu känner jag inte oron och kan därför kanske få ordning på saker och ting, men en sak i taget nu :)

 

Oxens stora lärdom i år är relationer och att ta chansen när den ges både yrkesmässigt och privat och just prövningar i relationer har jag upplevt maximalt i år. Det är otroligt hur planeterna och solen faktiskt påverkar oss. Det känns som att jag gått omkring i en bubbla där mina känslor om andra och mig själv präglats av vad som är "rätt" i samhällets ögon. Eftersom jag är känslostyrd så har den bubblan ofta krockat med "mig själv" men jag har inte kunnat uttrycka vad jag då känner på ett sakligt sätt utan det har blivit panik! Det här är jättesvårt att förklara...sommaren 2010 hände nåt som förändrade min syn på vad som är "sanningen". Jag gick in i väggen totalt och hela min världsbild blev omgjord. Jag började analysera allt i min omgivning och kom fram till att anledningen till denna kollaps var att jag inte varit ärlig mot mig själv i något avseende. Jag MÅSTE börja lyssna inåt för att överleva detta liv! Så jag tog upp kontakten med mitt borttappade jag och sa "nu gäller inga lekar eller annat trams, jag ÄR inte som alla andra. Jag är den jag är, lär dig leva med det"

Jag har lång väg att gå men numer lever jag i större samspel med mig själv och känner mig starkare än någonsin.

Fick Adhd diagnos 21/3. Käkar Concerta 36mg as we speak och det är väldigt intressant att själv märka skillnaden på hur jag hanterar vardagen nu jämfört med förut. Jag är fortfarande i en inkörningsperiod där dosen inte är färdigställd men jag vill ändå notera de förändringar jag upplever hittills, både positiva och negativa.

• Jag klarade för första gången av att betala räkningarna med musik i bakgrunden.
• Jag höll koll på vilken vecka det var påsklov OCH vem som öppnade fritids samt hennes telefonnummer.
• Tankar på framtiden börjar klarna allt mer(struktur), jag kan på ett mer realistiskt sätt se var jag vill och framförallt hur jag ska komma dit.
• Mitt humör är MYCKET jämnare! Jag mår bra och känner mig glad.
• Har en enorm energi på kvällarna efter jobbet. Tidigare har jag varit extremt trött och inte gjort mer än vad jag absolut måste, knappt det faktiskt, ville bara gå och lägga mig så fort som möjligt vilket brukade bli runt 20:00. Nu fixar jag med disk och tvätt samt plockar upp (som normala människor!!!!!) leksaker och dammsuger VARJE kväll :)) efter det fortsätter jag med samma energi i stallet! Åh jag älskar det här :)
• Jag känner inte lika mycket...det här låter skumt för andra, varför tycker jag att det är positivt? Jo för att känslor har styrt mig genom hela livet. Starka känslor...om allt! Det har ställt till det för mig på negativa sätt genom att jag på ett helt okontrollerat sätt gått igång på saker eller personer. Gått igång, haft förväntningar och verkligen sett målet (som ofta ingen annan sett) och inte kunnat släppa taget om det. När det sedan inte går som jag tänkt blir jag helt bedrövad, tom, osäker, asförbannad ledsen ja u name it. Jag vill ju bara väl men det blir bara för mycket! Folk hänger inte med i mina tankegångar och framförallt inte i min energi, när jag försöker förklara vad det är jag brinner för, tappar jag tråden och vet knappt själv vad jag ville komma fram till pga att jag ofta känner den där känslan av misstro från omgivningen och den gör mig osäker.

Självklart har mina heta känslor gett mig positiva saker också... men i nuläget känner jag att de negativa effekterna av dem är för många och har lämnat allt för stora sår i mig. Att inte kunna släppa saker gnager sönder en tillslut, allt jävla ältande fram och tillbaks stjäl ovärderlig energi! Kanske jag ser annorlunda på saken om ett tag?

Negativt är att jag, efter dosökningen från 18 till 36mg fått svårt att somna.

 

Jag har fått frågan (jag ifrågasätts) varför jag ens dragit igång hela processen med utredning och allt. Mådde jag inte bra innan? Vad var problemet egentligen? Den frågan ställs bara av personer som inte känner mig helt. Personer som haft väldigt få krav på mig. Som bara sett ytan...De ser självklart inte alla lappar från skolan som försvinner spårlöst eller gympapåsar som aldrig blir packade. Inkassokrav, ångest, bortglömda tider, den totala minnesförlusten!! ständiga bråk med Ronja (som är i behov av så fruktansvärt mycket stöd nu och inte alls behöver mer bråk med mig!) vansinnesutbrotten pga känslan att allt är påväg att rasa snabbt och att jag inte har en aning om hur jag ska lösa det! Känslan av att sjunka direkt om man slappnar av. Ingen ordning, ingen impulskontroll, ingen struktur...KAOS! 

 

 

 

****

Ängholmen, med allt vad det innebär, har vi jobbat hårt med under semestern. Min tilltänkta park har tagit sig förvånansvärt bra och har redan nu, ett år efter plantering vuxigt sig frodig och fin.

****

Jag har glömt vad det här är för ros! Helt sjukt, jag trodde den skulle bli gul :p

*******

Jag har fått upp tapeterna, som legat ett år och vi har satt råspont på tre väggar. I helgen ska jag lägga in nytt golv. Lister ska upp men det får bli ett senare projekt. Nästa helg ska rummet invigas :)

*****

*******

Förra fredagen hade jag ledigt, jag skulle iof till farbror doktorn, så någon giltig ledighet var det faktiskt inte. Men klart skönt att göra något annat. Jag besökte Kick's för att inhandla ny foundation, då jag på senare tid köpt svindyra produkter på Eleven, som lovat mer än de hållit, har jag bestämt mig för att köpa på plats så att man kan känna och se. Precis som att jag lovat mig själv att aldrig mer köpa bildelar på Biltema (återkommer till det) En ung tjej i vit rock penslade min nariga kind med, vad hon tyckte var den absolut bästa produkten för min hudtyp, för att inte tala om färgen! Hon ensvisades ideligen med att kalla mig "Ni" -använder Ni make up idag. - öh ja...jag har.... men Tobbe vette fan... Jag köpte den iaf. 387:- fattigare men den duger...

*****

*******

Appropå Biltema...man får verkligen det man betalar för. Min bil är ett levande (nja snart iaf) bevis på detta. Hela skiten är byggd av Biltema-delar, delar som inte håller ett år ens. Förra året besiktade jag bilen 5-6 ggr pga handbromsen. Tillslut tröttnade väl besiktingsgubben på mig och släppte igenom den.

För att minimera trasslet i år köpte vi nya handbromsgrejer igen (den tog verkligen inte ett skit) fast nu på mekonomen. När jag kom till besiktningen sken han upp och tyckte att det var jättekul att jag redan var tillbaka igen! Den här gången tog handbromsen riktigt bra! Han var impad, jag var impad till och med volvon höjde på ett ögonbryn! DET HAR ALDRIG HÄNT FÖRUT! att handbromsen har tagit, menar jag. Tack Tobbe för att du mekat dit den! Tobbe tyckte att bara det var värt ett ligg och ja, jag kan hålla med om det!

Nedslagen kom som ett brev på posten:

• Spindelled vänster fram. Sopslut
• hjullager vänster fram very glappt

Panik! Biljäveln ska in på hjulinställning i morgon! Jag fick köpa grejerna i östhammar för 3000:- men det tror jag att jag har igen vid nästa besiktning. No more Biltema. Nu har ligget att göra i kväll däremot.

*******

*****

En stor dag är det på fredag. Inte bara för att vi är lediga utan därför att min första egna häst gör entré i herggårdsstallet! Mer info i helgen om det :)

******

****

 

Sitter och lägger upp bilder på gamla bilar på Garaget. Jag längtar tills jag kan åka till Usa och köpa en till ;)

- är morfar en tjej?

- nej, han är en kille, säger jag, varpå Flisan blir tyst en stund.

- det finns faktiskt morfarar som är tjejer, säger hon med eftertryck.

- nej, men en mormor är en tjej däremot, säger jag.

Vid det här laget har hon blivit smått upprörd och blänger på mig för att se om jag skrattar, vilket jag gör och hon slår till mig på armen.

- sluta skratta! Erik har en morfar och han är en tjej! skriker hon.

- okej okej säger jag och försöker desperat att dölja det faktum att jag skrattar så tårarna rinner.

Förra veckan upptäckte jag en smärre defekt på min kropp som jag nu måste gå till doktorn med... om det är vad jag tror så ligger jag pyrt till. Låt oss bara hoppas att läkarvetenskapen har gjort framsteg inom området, min mormor dog av det och min mor har också haft det, hon överlevde ju dårå. Men jag ska inte ropa hej osv vi får se vad det är efter undersökningen.

****

För senare vetskap så har vi ej fått snö och att det blir en grön jul råder det inga som helst tvivel om. Det är skönt att hästarnas vatten inte fryser men samtidigt är det smått deprimerande mörkt typ hela tiden...

Och för att varva ner är matlagning en bra idé. Jag funderar på årets julbord, som inte ska vara traditionsenligt, utan lite fräschare med mer fågel, fisk och grönsaker och mindre syltor och korv. Efterrätterna står ju också högt i kurs.

Jag läste senaste Buffe där jag såg ett trevligt recept: